Västra Svealand

Mellan glest bebyggda skogsområden löper Klarälven och Dalälven som ådror av bebyggelse och liv. Detsamma gäller bygderna mot de stora sjöarna. I dessa områden finns också jordbruken.

Den enskilda näring som haft störst betydelse för regionen är järnhanteringen. I gränslandet mellan de tre länen finns malmen, skogen och vattnet, de klassiska förutsättningarna för järnframställning.

Bergsmännen drev tillsammans en hytta när de gjorde järn, men brukade också jorden. Tackjärnet färskades till smidbart järn i hammarsmedjorna och räcktes ut till stångjärn. På 1600-talet beslöt Bergskollegium att stångjärnssmidet inte längre skulle vara en allmogenäring utan förbehållas de tre andra stånden. I slutet av 1800-talet kom aktiebolagen, järnvägen, nya processer och krav på än större kapitalinsatser.

Midsommarafton på hyttbacken, Pershyttan. Foto: Peterappelros, Wikimedia.

Bergslagens sista masugn, Spännarhyttan i Norberg, lades ned 1981. Brytningen av järnmalm i Bergslagen upphörde när gruvorna i Grängesberg stängde nyåret 1990. Ett par år ytterligare fortsatte brytningen i uppländska Dannemora. På olika håll i regionen finns fyndigheter av andra malmer, som också gjort historia: koppar i Falun, zink i Zinkgruvan och silver i Sala.

Av övriga näringar har speciellt skogsindustrin haft stor betydelse. Idag ligger den i huvudsak nära Klarälvens och Dalälvens utlopp. Skoindustrimuseet i Kumla representerar en dominerande näring i Kumla och Örebro medan oljeraffinaderiet utanför Ängelsberg snarast är unikt i regionen.

Oljeön är en av landets få museala representanter för den kemisk-tekniska industrin. Närheten till viktiga marknader i Mälardalens centralbygder speglas i näringar som tegelindustrin i Heby och möbelindustrin i Östervåla.

Bearbetning av text i Geijerstam, Arbetets historia 1997.