2015 Fengersfors bruk

Fengersfors bruk i Åmåls kommun i Västra Götalands län tilldelas utmärkelsen Årets industriminne 2015 för omvandlingen av en överbliven processindustri till en spännande arena för industrihistoria, konstnärligt skapande och företagande.

Fengersfors historia handlar om järn, papper, arbete, företagande och kultur. Från anläggningsåret 1796 förädlades stångjärn till spik och annat manufakturjärn och senare även tillverkade tackjärn, stångjärn och brännstål. År 1864-1881 hade bruket en egen hytta. Forsen gav nödvändig drivkraft och omgivande skogar kunde omvandlas till träkol som behövdes i järnhanteringen. När sedan ny storskalig teknik slog undan benen på landets traditionella järnbruk, kunde Fengersfors liksom många andra järnbruk leva vidare genom att växla över till förädling av skog till massa och papper. På så sätt fick brukets resurser i form av skog, vattenkraft och arbetsfolk en ny användning. Fengersfors anlade ett första träsliperi 1881 och på 1890-talet en sulfatfabrik med tillverkning av kraftpapper.

Fram till 1901 bar bruket namnet Lisefors, men då blev affärsmannen Johan Fenger-Krog ny ägare till bruket och döpte om det till Fengersfors. Fenger-Krog lyckades att göra bruket till en mönsterfabrik och Fengersfors huvudprodukt blev Oceanpapper. Det var ett vattentätt omslagspapper tillverkat av två lager kraftpapper med ett mellanskikt av asfalt och namnet Oceanpapper skyddades som registrerat varumärke. Det mesta av brukets papper gick på export och levererades på 1950-talet till alla bebodda kontinenter. Fengersfors visade också vägen med ny teknik och blev först i världen med kontinuerlig massakokning, en teknik som helt dominerar branschen idag.

Fengersfors förmådde till sist inte hänga med i konkurrensen och det nya materialet plast slog ut Oceanpappret. 1977 lade sig röken, maskinerna tystnade och arbetstillfällena försvann. Som mest hade närmare 300 anställda haft sin bärgning vid bruket.

Kvar står den storskaliga bruksanläggningen i rött tegel, komplett med ångskorsten, kraftcentral och de viktigaste delarna av tillverkningslinjen, från vedintag till pappersmaskin. Som bevarad äldre produktionsmiljö inom massa- och pappersindustrin saknar Fengersfors motsvarighet i Sverige. Av särskilt intresse är ett flertal så kallade kollergångar och holländare och även en stor pappersmaskin från 1906. En teknikhistorisk sevärdhet av internationell klass är pionjäranläggningen från 1950, brukets kontinuerliga sulfatkokare. Från järnbrukstiden finns däremot knappt något kvar och stora delar av luthanteringen är bortriven.

När bruket lades ned såldes de modernaste maskinerna och flera av fastigheterna började förfalla. Samtidigt påbörjades arbetet med att fylla fabrikskomplexet med småindustrier och andra verksamheter. Ett vattenbruk med fiskodling blev första steget och på 1990-talet bildade arkitekter och hantverkare en Bygghytta med bruket som bas. Bygghyttan såg det historiska värdet i bruksanläggningen och påbörjade tillsammans med ägaren familjen Rosenblad såväl dokumentation som upprustning av de olika byggnaderna. Restaureringsarbetena har sedan fortsatt i fastighetsägarens regi, delvis med offentligt stöd.

Av största betydelse blev etableringen 2002 på bruket av Not Quite som en plats och nätverk för professionella konstnärer, hantverkare och formgivare. Gruppens närmare 50 medlemmar producerar allt från konsthantverk och design till idébaserad konst och musik. Andra delar av verksamheten är kurser, workshops och kulturella evenemang. Bruket har blivit ett levande kulturcentrum med inte bara ateljéer och verkstäder, utan också stora utställningsytor, butik, café och stenugnsbageri. Genom Not Quite har Fengersfors utvecklats till ett viktigt besöksmål i regionen.

Förenklat kan Fengersfors stora byggnadskomplex ses som tre delar, där Not Quite fyller en del, olika småföretag har sin verksamhet i en andra del, medan den återstående tredjedelen inrymmer kvarvarande produktionsutrustning från pappersbrukstiden och även rent outnyttjade ytor. Tack vare genomförda restaureringsarbeten är det nu möjligt att öppna upp den hittills slutna och stängda delen av bruket med bevarad maskinutrustning. Redan kan besökaren få se den stora pappersmaskinen, kraftcentralen, holländeriet och kollergångarna. Välgjorda skyltar förklarar processen och utrustningen och ny ljussättning har tillkommit. I kraftcentralen har nyligen (2014) konservering påbörjats av den orörda interiören med ångmaskin, ångturbin, generatorer och omformare.

Stora delar av brukets yttre ger idag ett vårdat intryck, även om det ruffa lyckligtvis bevarats över lag. Det gäller även många av de inre ytorna. Delar av massafabriken är dock märkta av decenniers förfall och kan ses som exempel på vad som kallats postapokalyptiskt industriellt sönderfall. Även om dessa delar kan röjas och göras tillgängliga, talar mycket för att de ska lämnas orörda. Många människor blir oerhört fascinerade av dessa postindustriella ruiner, allt ifrån urban explorers till produktfotografer och andra som söker extrema miljöer. Här finns en chans för Fengersfors att föra in något nytt i den svenska kulturturismen.

Fengersfors bruk är inget färdigt och avslutat projekt, utan en pågående process. Genom sin storlek och sammansatta innehåll har bruket redan en särställning bland svenska industriminnen och vägen framåt rymmer fler möjligheter att flytta fram positionerna.

Svenska industriminnesföreningens motivering till utmärkelsen Årets industriminne 2015

Fengersfors bruk i Åmåls kommun tilldelas utmärkelsen Årets industriminne 2015 för omvandlingen av en överbliven processindustri till en spännande arena för industrihistoria, konstnärligt skapande och företagande.

Brukets industriella historia är en spegling av vad som hänt på otaliga orter i Sverige. Skog och vattenkraft blev basen för välstånd, först genom järnhantering från 1796, och sedan när tiderna förändrades, genom tillverkning av massa och papper. Produkterna från det avsides belägna dalslandsbruket exporterades över hela världen. Men 1977 lade sig röken, maskinerna tystnade och arbetstillfällena försvann.

Kvar står den storskaliga bruksanläggningen i rött tegel, komplett med ångskorsten, kraftcentral och de viktigaste delarna av tillverkningslinjen, från vedintag till pappersmaskin. Som bevarad äldre produktionsmiljö inom massa- och pappersindustrin saknar Fengersfors motsvarighet i Sverige. Brukets sulfatkokare från 1950 var världens första kontinuerliga massakokare och är en teknikhistorisk sevärdhet av internationell klass. Bruksanläggningen rymmer också starka kontraster mellan vårdade ytor och postindustriella ruiner – kontraster som kan ge fängslande berättelser och nyskapande vägval för bevarande och återbruk, när ytterligare delar av anläggningen ska göras tillgängliga för besökare.

Fengersfors ägare familjen Rosenblad har i samverkan med olika aktörer och med offentligt stöd målmedvetet arbetat för att säkra brukets framtid med bevarade industrihistoriska värden. En viktig del av brukets nya publika identitet är konstnärskollektivet Not Quite, som gett Fengersfors en kreativ kraftinjektion.