2003 Kalklinbanan

Kalklinbanan mellan Forsby och Köping i Södermanlands och Västmanlands län är 42 km lång. Vid invigningen 1941 var den världens längsta linbana och transporterade kalk från kalkbrottet i Forsby till Skånska Cementaktiebolagets cementfabrik i Köping 1941-1997. Efter nedläggningen hölls banan i driftsdugligt skick, men trots långvariga försök att rädda banan gick den inte att rädda undan rivning. Vissa delar av driftsanläggningar och maskinerier har räddats och linebanestationen i Malmberga blir museum. Museet invigs i maj 2018.

Kalklinbanan Forsby-Köping var del av ett storskaligt tekniskt system.  Dygnet runt gick korgar med kalk från kalkbrottet till cementfabriken i  Köping. Cementen användes sedan bl.a. efterkrigstidens omfattande  bostadsbyggande. För många svenskar blev linbanan ett viktigt landmärke  när man passerade under den på vägen mellan Kungsör och Köping.

Efterhand centraliserades all cementtillverkning i Sverige till Gotland. Fabriken i Köping lades ner på 1970-talet och företaget koncentrerade sig enbart på kalk. Linbanan användes mer sällan och togs ur drift 1997. Den ägs av Nordkalk som ingår i den finska koncernen NK-holding.

Från Forsby till Köping

På ett näs mellan Hjälmaren och Öljaren, i Forsby, ligger själva kalk­brottet. Här krossades kalken, vägdes och lastades.

Linbanan har tre mellanstationer: I Malmberga styrdes och manövrer­ades hela banan. I Knotberget och Granhammar ändrades banans rikt­­ning. Slutstationen för linbanan ligger i Köping. Här tömdes och fin­kross­ades kalkstenen för vidare transport till cementfabriken.

Tekniska fakta

Kalklinbanan bars upp av 235 stolpar, de flesta av armerad betong. Ban­an var uppdelad i fyra sektioner. Två linor gick parallellt i varje rikt­ning. På den övre, bärlinan, rullade korgarna på fyra hjul, uppdelade på två tvåhjuliga boggier. Den undre linan, draglinan, drogs av elmotorer, en för varje sektion.

Längs banan finns 12 spännstationer där 35-40 ton betongvikter höll banan lagom spänd. 750 korgar rörde sig samtidigt på banan. Varje korg kunde ta en last på 1200 kg kalksten. Hastigheten var 10 km/h. Transport­kapaciteten var 94 ton/h.

Rivning och osäker framtid för det som blir kvar

I mars 2013 beslutade länsstyrelserna i Södermanland och Västmanland att inte byggnadsminnesförklara linbanan och därmed fortsatte Nordkalk sin planering inför en rivning. Såväl Svenska Industriminnesföreningen som TICCIH krävde ett bevarande av banan. Efter initiativ från föreningen Kalklinbanans vänner visade sig Nordkalk också vara villigt att utan kostnad överlåta sträckan mellan Malmberga och Granhammar till linbaneföreningen för fortsatt drift. För att affären skulle lyckas krävdes dock att alla markägare gick med på att skriva under nya servitutavtal. De flesta skrev under direkt, men några hade synpunkter på ansvarsfördelningen i avtalet. Då parterna inte kunde komma överens meddelade Nordkalk den 24 mars 2014 att bevarandeplanerna spruckit och att man fortsatte sin planering inför en rivning. Delar av anläggningar och maskiner kom dock att bevaras. Detta gäller i första hand linbanestationen Malmberga. Efter långa förhandlingar underteckande föreningen Kalklinbanans vänner och Nordkalk ett avtal hösten 2017. Stationen i Malmberga överlåts till linbaneföreningen tillsammans med en ekonomisk grundplåt. Parallellt har Wilund Arkitekter & Antikvarier AB i Stockholm dokumenterat linbanan, ett projekt som finansierades  av länsstyrelserna.

Årets industriminne 2003

År 2003 utsåg SIM kalklinbanan till Årets industriminne för att:

• Kalklinbanan är en komplett och mycket storskalig industrianläggning som är helt intakt och går att köra.

• Arbetet kring linbanan visar på starkt engagemang på lokal, regional och statlig nivå för att göra kalklinbanan levande som besöksmål. Det har också bidragit till entreprenörskap och sysselsättning.