1997 Grimetons radiostation

Grimetons radiostation / Världsarvet Grimeton, Varbergs kommun, Hallands län uppfördes efter första världskriget som en del av ett globalt nätverk av långvågssändarstationer. Grimeton blev Årets industriminne 1997 och skrev 2004 in på Unescos världsarvlista.

Från Halland och ut i världen

De syns på långt håll, radiomasterna i Grimeton. De är sex till antalet och 127 meter höga. För åttio år sedan var de en sinnebild för modern kommunikation. Grimetons radiostation invigdes med pompa och ståt av kung Gustav V 1925.

torn1
Foto: Samuel Karlsson 2003.

Första världskriget var slut och USA var framtidslandet enligt ledande svenskar inom kultur och näringsliv. Genom Grimeton upprättade Sverige trådlös radiokontakt med USA. Via en radiocentral på Long Island utanför New York stod Grimeton i förbindelse med ett världs­om­spänn­an­de nät av liknande radiostationer.

Tekniken att kommunicera med hjälp av radiovågor utvecklades snabbt. Den svensk-amerikanske ingenjören Ernst Alexanderson konstruerade 1906 Alternatorn – en långvågssändare för trådlösa meddelanden. Med Alexandersonsändaren kunde radiomeddelanden sändas över mycket stora avstånd.

Ett svenskt världsarv

För drygt tio år sedan hotades Radiomasterna av rivning, men rädd­ad­es genom ett samarbete mellan Telia, Länsarbetsnämnden och Läns­styrelsen. Grimeton blev byggnadsminne 1996.

Idag ägs Grimeton av en stiftelse och drivs av vänföreningen Alexander. Grimeton utnämndes i juni 2004 till världsarv av UNESCO.

Grimeton utsågs till Årets industriminne 1997 för att:
• Det är den enda långvågssändare i världen i sitt slag som fort­farande fungerar.
• Hela anläggningen från 1920-talet, med stationsbyggnaden, bo­städerna i ”radiobyn” och radiomasterna är mycket välbevarad.
• Fastighetsägaren Telia Mobitel har engagerat sig i stationens fort­levnad i samarbete med en rad aktörer, bl a länsstyrelsen, läns­museer­na och den ideella föreningen Alexander.

 Målning för 25 miljoner kronor! Underhållet av masterna är svårt och dyrt. De målas, nu som förr, med linoljebaserad blymönja och täckfärg.

Text: Magdalena Tafvelin Heldner, Tekniska museet.

Bilder

keyboard_arrow_up