Årets industriminne 2003: Kalklinbanan Forsby-Köping

Kalklinbanan mellan Forsby och Köping i Södermanlands och Västmanlands län är 42 km lång. Vid invigningen 1941 var den världens längsta linbana och transporterade kalk från kalkbrottet i Forsby till Skånska Cementaktiebolagets cementfabrik i Köping 1941-1997. Efter nedläggningen hölls banan i driftsdugligt skick, men trots långvariga försök att rädda banan står den 2014 inför sin rivning. Själva linbanan kommer nu att försvinna, medan vissa delar av driftsanläggningar och maskinerier troligen kommer att räddas. Framtiden är dock ännu oviss.

linbanabusken
Foto: Samuel Karlsson 2004.

Kalklinbanan Forsby-Köping var del av ett storskaligt tekniskt system. Dygnet runt gick korgar med kalk från kalkbrottet till cementfabriken i Köping. Cementen användes sedan bl.a. efterkrigstidens omfattande bostadsbyggande. För många svenskar blev linbanan ett viktigt landmärke när man passerade under den på vägen mellan Kungsör och Köping.  

Efterhand centraliserades all cementtillverkning i Sverige till Gotland. Fabriken i Köping lades ner på 1970-talet och företaget koncentrerade sig enbart på kalk. Linbanan användes mer sällan och togs ur drift 1997. Den ägs av Nordkalk som ingår i den finska koncernen NK-holding.

Från Forsby till Köping

På ett näs mellan Hjälmaren och Öljaren, i Forsby, ligger själva kalk­brottet. Här krossades kalken, vägdes och lastades.
Linbanan har tre mellanstationer: I Malmberga styrdes och manövrer­ades hela banan. I Knotberget och Granhammar ändrades banans rikt­­ning. Slutstationen för linbanan ligger i Köping. Här tömdes och fin­kross­ades kalkstenen för vidare transport till cementfabriken.

Tekniska fakta

Kalklinbanan bärs upp av 235 stolpar, de flesta av armerad betong. Ban­an är uppdelad i fyra sektioner. Två linor går parallellt i varje rikt­ning. På den övre, bärlinan, rullar korgarna på fyra hjul, uppdelade på två tvåhjuliga boggier. Den undre linan, draglinan, dras av elmotorer, en för varje sektion.

Längs banan finns 12 spännstationer där 35-40 ton betongvikter håller banan lagom spänd. 750 korgar rör sig samtidigt på banan. Varje korg kan ta en last på 1200 kg kalksten. Hastigheten är 10 km/h. Transport­kapaciteten är 94 ton/h.

Rivning och osäker framtid för det som blir kvar
I mars 2013 fattade länsstyrelserna i Södermanland och Västmanland att inte byggnadsminnesförklara linbanan och därmed fortsatte Nordkalk sin planering inför en rivning. Såväl Svenska Industriminnesföreningen som TICCIH krävde ett bevarande av banan. Efter initiativ från föreningen Kalklinbanans vänner visade sig Nordkalk också att vara villigt att utan kostnad överlåta sträckan mellan Malmberga och Granhammar till linbaneföreningen för fortsatt drift. För att affären  skulle dock kräva att alla markägare gick med på att skriva under nya servitutsavtal. De flesta skrev under direkt, men några hade synpunkter på ansvarsfördelningen i avtalet. Då parterna inte kunde komma överens meddelade Nordkalk den 24 mars 2014 att bevarandeplanerna spruckit och att man fortsatte sin planering inför en rivning. Delar av anläggningar och maskiner kan dock komma att bevaras. Detta gäller i första hand linbanestationen Malmberga. Hur och i vilken omfattning är ännu inte beslutat. Parallellt genomförs ett större projekt för att dokumentera linbanan, som leds av Wilund Arkitekter & Antikvarier AB i Stockholm och finansierat av länsstyrelserna.

Årets industriminne 2003

År 2003 utsåg SIM kalklinbanan till Årets industriminne för att:
• Kalklinbanan är en komplett och mycket storskalig industrianläggning som är helt intakt och går att köra.
• Arbetet kring linbanan visar på starkt engagemang på lokal, regional och statlig nivå för att göra kalklinbanan levande som besöksmål. Det har också bidragit till entreprenörskap och sysselsättning.